Välkommen till Existens och Uttryck

Aktuellt - Här lägger jag in egna texter angående aktuella spörsmål som har att göra med vår Existens och vårt Uttryck.

Besök gärna min andra sida med aktuella texter. URBRA Uttryck - Ord

Hur ska det gå för dagens barn och ungdomar?

Det är svårt att finna ord för det som idag pågår i skolpolitiken. Redan idag kan gymnasieskolor stänga av elever, nu vill Jan Björklund införa strängare regler redan från årskurs 1. Jan Björklunds (FP) förslag på ny skollag innebär ökad makt åt lärare vilket leder till ökad hierarki i skolan. Har ni sett filmen HETS?
Är det den skolan som Björklund vill skapa i dagens Sverige?

Jan Björklund talar ofta om vuxenvärlden kontra ungdomsvärlden som om de vore oförenliga världar. Att göra skillnad på gammal och ung är som att läsa en bok och riva ur de sidor man har läst. Ju äldre vi blir ju fler åldrar får vi inom oss som vi kan gå tillbaka till för att förstå de som är unga idag.

Generalsekreteraren för Bris Göran Harnesk skrev
den 6 april i år i DN om en studie som Bris gjorde i vintras (2008). Den djupstudie som gjordes visar att barn och ungdomar i första hand är upptagna av relationerna i skolan. Många barn och ungdomar mår dåligt i skolan men Jan Björklunds enda lösning är ökad auktoritär befogenhet för lärarna. Det enda denna hierarki skapar är en ökad klyfta mellan unga och vuxna och en ökad misstro hos ungdomar för vuxna.

På Vetenskapens värld SVT2 den 20 april 2009 talade olika stressforskare (Michael Marmot, Robert Sapolsky, Elizabeth Blackburn med flera) om hur allvarligt människor skadas av auktoritära samhällen. Dessa stressforskare hävdar att i hierarkier försämras hälsan hos de som står lägre i rang genom hot från de som befinner sig på en högre nivå. Enligt forskarna ger långvarig stress skapad av hot högre mängd blodfetter, sämre återbyggnad av celler, sämre hjärnverksamhet och uppbyggnad av hjärnceller. Det försämrar till och med DNA molekylen. Motståndskraften mot sjukdomar försämras också. Deras forskning visar att vänlighet och gemenskap ökar hälsoeffekterna och ger bättre prestationsförmåga mm.
Har Jan Björklund beaktat dessa forskningsresultat innan han lade fram förslaget om en ny skollag? Björklunds förslag främjar en skola som bygger på en hierarki där lärare har makt att bestraffa elever.

Barn och ungdomar är i vårt samhälle de som har minst att säga till om. De blir aldrig tillfrågade vad de anser om det som gäller dem. Har Jan Björklund frågat barnen och ungdomarna vad de anser om hans förslag?
Det är allmänt känt att arbetsmiljön i skolan är katastrofal. Det är också allmänt känt att man aldrig löser konflikter med bestraffning.

Men vad händer med de ungdomar som idag far illa i skolan som lever under ständig stress, vad händer med dessa ungdomar om Jan Björklund får igenom sitt förslag?
Hur skadade kommer framtidens barn och ungdomar bli om vi inte stoppar den framväxande hierarkiska skolmiljöns utveckling?
Kommer de som är unga idag alls kunna tänka i framtiden?
Hur kommer de fungera som vuxna?
Kommer de alls leva?

Det är dags att vi vuxna reagerar idag på politiker som tydligen mist allt sunt bondförnuft. Det vet väl alla att vi blir såsom vi blir bemötta. Den som kränks blir den som kränker. Den som stängs ute från skolvärlden stängs också utanför samhället. Går vi vuxna med på att barn och ungdomar ska behandlas så?
Vill vi ha tillbaka den gamla auktoritära skolan för våra barn som kan leda till att till och med deras hälsa skadas allvarligt?

Vi är människor och inga maskiner

Skrivet den 24/4-09.
Publicerad i Sydsvenskan och HD den 28/4-09.

Generalsekreteraren för Bris Göran Harnesk skrev
den 6 april i år i DN om en studie som Bris gjorde i vintras. Denna studie visar att många elever inte upplever att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Många elever upplever en stor oro för framtiden som de inte känner att de har möjlighet att överblicka och planera inför. Alltmedan högre krav ställs på dem lever de i en skolsituation där många av dem redan upplever sig vara utbrända. Den djupstudie som gjordes visar att barn och ungdomar i första hand är upptagna av relationerna i skolan. Är de då dåliga så blir skolarbetet lidande.

Jag tänker att det är tid att vi alla stannar upp ett tag. Tänker efter vad det är vi alla behöver. Vi behöver bli sedda och lyssnade på, i alla åldrar. Ofta har jag känt mig arg på skolledningar som inte verkar bry sig men jag förstår allt mer att så enkelt är det inte att hitta orsaken bakom skolsituationen för elever, det gäller att se varifrån kraven kommer ursprungligen. Det är politikerna som bestämmer riktlinjerna och målen.
Då gäller det att dessa har känsla för hur verkligheten ser ut.

På något sätt verkar det som att vi vuxna glömmer bort hur viktigt det är att först få vara människa. Vi kan inte bara prestera och prestera och egentligen så är det bara för oss att gå till oss själva. Hur mycket kan vi prestera om vi har relationsproblem med dem i vår närhet. Det är just denna situation ungdomarna lever i dagligen. När blir det tid att återinföra lägereldarnas tid igen i vår tid?

Vi får inte glömma att vi är människor först och främst och inga maskiner och vi behöver mötas och samtala med varandra om detta liv som pågår och hur vi ska fungera bättre tillsammans. Lyssna och se varann är en bra början.

Återinför lägereldarnas tid!

Skrivet den 30/1-09. Införd i förkortad version på Ordetsidan i Sydsvenskan den 4/2-09 (finns att läsa på mitt forum) och i Helsingborgs Dagblad den 5/2-09.

Lägereldarnas tid är sedan länge en försvunnen epok.
Vi behöver återinföra den nu.
Vi behöver börja samtala med varandra om livet igen om vi ska ta oss igenom den kris som många lider av idag i Sverige.

Hörde senast idag att Bris har fått en markant ökning av ungdomar som kontaktar dem då de far illa i sina hem.

Det är en orolig tid vi lever i, många far illa, både ungdomar och vuxna. Vi behöver överbrygga generationsklyftorna. Sällan har ungdomar vuxna att prata med om livet och ofta behöver man i tonåren andra vuxna att prata med än sina föräldrar. Där är skolan oerhört viktig.

Jag skrev mycket i slutet av tonåren och början av 20-årsåldern, det hjälpte mig mycket. Det vill jag uppmuntra er ungdomar att göra. Skriv, måla, sjung, spela instrument, uttryck er på det sätt som passar er. Uttryck er själva och få kraft. Om ingen lyssnar, uttryck er ändå för er egen skull. Skriv ner era tankar, tids nog möter ni någon människa som vill och kan lyssna och se er. Sluta aldrig hoppas. Håll fast vid hoppet. Barnet inom er som vill leva. Håll fast vid det! Låt barnet inom er få uttrycka sig, leka och leva. Det går att leva fast livet är motigt ibland och till och med under mycket lång tid. Det går att leva i alla fall. Man får ta en liten stund i sänder och inse att livet också är en kamp. Det finns många positivkonsulter som vill få oss att tro att det finns enkla knep att nå lyckan, det görs stora pengar på det. Så skönt det vore om någon sa gråt ut, alla dina tårar, livet är också leda, tristess, det är också en kamp, men kampen är LIV!

Vi nutidsmänniskor talar sällan om hur livet verkligen är. Vi visar ofta upp en slipad fasad. Som om lycka vore en statussymbol. På det sättet kommer vi allt längre från varann, för vi vet ju alla att livet innehåller mycket och att underbart är kort. Men ett par varma händer som håller dina, ett par seende ögon som vill dig väl, de stunderna är värda att vänta på. Också dina händer kan värma någon annans. Också dina ögon kan möta en annans i kärlek. Det finns hopp och om vi vågar sätta oss ner och samtala med varandra så blir vi stärkta. Får vi utrymme för att uttrycka oss och blir bemötta med respekt så får vi kraft och kan också möta andra med respekt.

Dokument inifrån: Förgrymmade ungar (SVT2)

Skrivet den 10/11-2008

Såg ni dokument inifrån igår? Det handlade om hur vi ser på barn och ungdomar idag. Den förkastliga auktoritära synen på barnuppfostran tycks komma tillbaka menar Erik Sandberg som står bakom dokumentären Förgrymmade ungar. Se reprisen ni som har möjlighet den 13 eller 15 november.

Det jag befarat visar sig vara befogat. Vuxna med maktbehov tar sig friheten att sätta skräck i barn och ungdomar. Troligen är de själva rädda människor. Människor som mår bra gör inte andra människor illa. För illa är precis vad de gör. Till och med Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund uttalar sig positivt om Super Nannys. Ni vet hon som besöker familjer med så kallade stökiga barn. Med järnhand har hon ställt barn i dessa familjer i skamvrån, stängt in dem i rum. Rena rama isoleringen. Denna engelska typ av "barnförtryckare" finns nu även i Sverige och Göran Hägglund förespråkar att dessa metoder ska användas i barnuppfostringssyfte. Är det så vi ska behandla våra barn? Är det på det sättet som kristna företrädare, politiker med flera vill föra fram det kristna kärleksbudskapet? Det blir inte mycket evangelium (=glädjebudskap) kvar av det.

Vet ni om att gula och röda kort används i skolor idag? Får man som elev några gula kort väntar det röda kortet som är lika med utvisning. Innan domen kommer kan man emellertid sätta sig frivilligt i det gula rummet som var fallet på en skola. Där fick elever med "temperament" sitta tills de tänkt över sitt beteende. De skulle få en chans på det sättet och slippa sitta i korridoren, men mitt under intervjun bär en lärare brutalt ut en elev från klassrummet, ut på skolgården alltmedan eleven skriker i skräck. En pinsam tystnad uppstår i intervjusituationen då läraren tillhör förespråkaren för det gula rummet och det visat sig att hon ljugit journalisten rakt upp i ansiktet. Är det så den svenska skolan ska uppfostra goda samhällsmedborgare? Tror någon att barn och ungdomar som behandlas på detta sätt kommer att bry sig alls om äldre när de kommer upp i maktpositioner? Jag tror att det försigår en hel del förtryck ute på skolor som behöver uppmärksammas idag.

Det är en lisa för öronen att höra barnläkare Lars H Gustavssons respektfulla hållning till barnen i vårt samhälle. Likaså att höra Mikael Alexandersson som är mot röda kort och mot den auktoritära hållningen gentemot barn och ungdomar. Mikael är professor i pedagogik så det vore illa om han hade haft en annan hållning, men faktum är att den hatiska hållningen gentemot elever är påtaglig. Lärare på skolan med det gula rummet talar om vuxenvärlden kontra barnvärlden precis som om vi levde i olika världar och kanske det har gått så långt att vi tillhör olika världar.

Också Hitler red på den auktoritära vågen och vi vet hur det gick. Hur många människor tog han ihjäl, många är dom som genom ett auktoritärt beteende krossat människor redan från att barnen var små. Det är dags att föräldrar börjar gå på spontana åhörardagar och ser vad deras barn behöver gå igenom 35-40 timmar i veckan. Skulle vi som är vuxna acceptera att stå i skamvrån och bli innestängda i gula rum? Vad tycker ni som är vuxna idag, ska vi tillåta auktoritära människor fortsätta styra våra barn och ungdomar med järnhand? Behöver vi fler Super Nannys i vår tillvaro? Skulle vi själva vilja ha en Super Nanny över oss? Vi ska självklart behandla barn och ungdomar med samma respekt som vi själva vill bli behandlade. Kristdemokraternas partiledare verkar helt ha glömt Jesu ord om att behandla andra såsom man själv vill bli behandlad, de orden innefattar ÄVEN barnen och ungdomarna vill jag bara påpeka!

Jag ger inget för skolor och kyrkor som styr barn och ungdomar med järnhand, de har uppenbarligen helt missuppfattat sitt uppdrag. Man blir upprörd, men också hemskt sorgsen för att det verkar vara så få just inom dessa världar som bryr sig om barn och ungdomar. Som verkligen vill lyssna på dem och se dem. Det är så fruktansvärt få som bryr sig. Är det för att barnen och ungdomarna inte uppnått den maktposition när de kan säga ifrån? Tids nog gör de i alla fall det. Det är dags att vända den trend som Dokument inifrån talar om ifall vi inte vill att vår värld skall delas upp i två världar. Barn-ungdomsvärld och vuxenvärld.
Nog finns ni rektorer och styrande som vill de ungas väl. Eller?
Jag börjar tvivla på det.

Cecilia Modig från Rädda barnen ger sin bild av barnens situation. Efter andra världskriget började man bejaka människan, även barnen! Och till slut bestämdes att aga inte skulle vara tillåten. Denna lag börjar nu naggas i kanterna och människor verkar glömma hur illa barn farit i äldre tider. En psykoterapeut uttalar sig i början av programmet om de stora skador som drabbar barn som exempelvis isoleras det vill säga stängs inne eller ställs i skamvrån. Barn som utsätts för detta kränks och mister sin tilltro till andra människor.

Du som är vuxen och har barn och ungdomar i din närhet på ett eller annat sätt. Jag uppmanar dig och uppmuntrar dig att se dem, lyssna på dem, uppmärksamma dem med er goda uppmärksamhet. Barn som blir sedda i kärlek gör varken sig själva eller någon annan illa. Kom ihåg det!

Klass 9A och självtillit

Skrivet den 4/11-2008

Vad var det som gjorde att det gick så bra för eleverna i klass 9A?
Ni minns väl tv-serien om eleverna i en klass i Malmö som höjde sina betyg avsevärt under en termin?
Dessa elever gick ut 9:an med strålande betyg och med något mer som var mycket påtagligt,
en tilltro till sig själva.

När jag lyssnar och ser på debatter om skolan och betyg så slås jag ofta av tanken att det är något mycket väsentligt som försvinner i debatterna. Det ekar tomt. Det mesta som sägs verkar sägas i syfte att slå ner på någon annans åsikt, sällan intervjuas elever på skolor runt omkring och sällan hör man politiker med flera referera till vad elever själva anser om sin arbetsmiljö.

Vad var det som gjorde att det gick så bra för eleverna i klass 9A? Jag tror att det för eleverna i klass 9A var väsentligt att de blev uppmärksammade. I detta fall gällde det för dem att höja sina betyg, men det var något annat som höjdes innan betygen höjdes och det var deras tilltro till sig själva. De blev sedda, uppmärksammade. Den uppmärksamhet som ges ungdomar i media idag är oftast negativ. Den goda uppmärksamheten är grunden för självtilliten. Utan tilltro/tillit till oss själva blir det svårare att nå framgång. Det är något som kan förefalla så enkelt att vi glömmer bort det. Men det enkla är det svåra. För att nå tilltro till oss själva så behöver andra människor tro på oss först. Det måste börja i unga år, att föräldrarna verkligen ser sitt barn som de är och låter dem få uttrycka sig både i glädje och sorg. Det är inte alla förunnat att ha en sådan bakgrund därför blir skolan så oerhört viktig för barnen. Det blir deras andra chans till självtillit i livet. Tänk vilken stor och fantastisk uppgift som skolor har när det gäller detta. Inte stirra sig blinda på betyg utan se människan. Allt det andra kommer sedan.

Med självtillit klarar vi de flesta motgångar i livet och dåliga betyg är inte det värsta. Många har klarat sig gott ändå, kanske just för att någon trott på dem. Det kan vara en förälder eller någon annan vuxen. Men det kan också vara myndighetspersoner som den enskilda möter i till exempel arbetslöshet. Här kan många få en tredje chans i livet om sådana myndighetspersoner i medmänskligt bemötande ser individen och tror på honom/henne.

Människor måste få många chanser på sig i livet att komma igen och skapa tillit till sig själva för att komma vidare och de flesta av oss (jag tror alla) behöver någon som tror på oss för att vi ska kunna tro på oss själva. Någon som ser oss så att vi kan se oss själva.

Många gånger så lär vi oss att förlita oss på andra. Auktoriteter, "guruer" med flera, men det är inte dem som vi ska tro på. Det är oss själva som vi ska lyssna till. Guruer kommer och går men oss själva ska vi leva med hela livet och förlita oss på.

Det eleverna i klass 9A har med sig livet igenom är den goda uppmärksamhet de fick av människor som såg dem så att de kunde se sig själva och sin kapacitet. Kunskaper kan vi glömma bort, men något vi aldrig glömmer hur senila vi än blir är om någon höll av oss i livet. Vi kanske inte ens minns personens namn men vi minns den värme som strålade mot oss.
Min farmor som mot slutet av sitt liv blev senil fick ofta besök av min far. Hon mindes inte vad han hette, men hon frågade personalen när han med de varma händerna skulle komma på besök. De varma händerna mindes hon. De gav henne kraft. Så är livet. Det som till sist betyder något är om någon såg oss som vi var och höll av oss.

Om lågkonjunkturens positiva sida
Skrivet den 4/11-2008

Det talas om betyg och kompetenshöjning. Det talas om att ställa högre krav på ungdomarna för att de ska höja sina betyg. När ska politiker med flera inse att vi först måste höja människors tilltro till sig själva.

Vi går mot en lågkonjunktur. Ja, vi är väl redan inne i den. Samhället krackelerar på grund av att vi inte har grunden. Vi måste ingjuta hopp och tilltro i varandra. Vi kan inte förlita oss på "guruer" och auktoritära personer. Det är oss själva vi ska förlita oss på om vi ska kunna bygga upp ett gott samhälle. Jag tror att dåliga samhällen och system måste gå till botten för att man ska kunna börja om från början. Mitt i allt elände så tror jag faktiskt att det är något positivt som kan utvecklas ur detta.

Nu har vi chansen att bygga upp något gott. Nu har vi chansen att börja lyssna på varandra, se varandra utan att värdera varandra efter prestation och status. Nu har vi chansen att se varje människa med ett absolut värde oberoende av prestation och status.
Kanske för att lågkonjunkturen för många innebär en kamp för att var dag ha mat på bordet och kläder på kroppen. Något underligt sker när det väsentliga hotas. Livet blir större och mer påtagligt när vi måste kämpa för att överleva. Vi blir tvungna att förlita oss på vår kapacitet för att inte gå under och vi blir medvetna om hur viktigt det är med den mänskliga kontakten i vår närhet.

Jag åkte buss i ett storstadsområde häromdagen. Bussen åkte i ett område som befolkas av människor som är påtagligt fattigare än genomsnittet i Sverige. Där fanns många invandrare på bussen och det som berörde mig var deras hövlighet mot andra passagerare. Där fanns en vänlig stämning som bottnade i en kännedom om hur svårt livet kan vara och kännas. Denna kännedom som ofta kan leda till en större medmänsklighet.
När får människor med makt markkontakt?
Vi är lika mycket värda allihop. Vi har var och en ett absolut människovärde. Det är okränkbart, denna pärla i vårt inre. Vi kan ha blivit kränkta och lida av både fysisk och psykisk smärta på grund av det, men ingen kan någonsin krossa pärlan i vårt inre, vårt absoluta människovärde. Om lågkonjunkturen för oss människor närmare varandra så kan den vända och något gott kan växa fram i vårt samhälle.

Det vi ger idag
kommer tillbaka imorgon

Publicerad i SYDSVENSKAN under Ordet 21/5-2008 och i
Helsingborgs Dagblad under Min mening 23/5-2008.

Alla vuxna som kan och vill lyssna på ungdomarna i dagens samhälle ska göra det. Oavsett vad vi arbetar med är vi alla viktiga för ungdomarna i vårt samhälle idag.
Vi vuxna har ett ansvar att lyssna på ungdomarna.
Vi talar ofta om att ungdomar ska lära sig att respektera äldre.
Det kommer de aldrig att göra förrän vi till fullo respekterar dem.
Vad är då verklig respekt för en annan människa?

Verklig respekt är att i mötet med en annan människa inte döma eller bedöma. Att låta den andra vara så som den människan är.
Det är dags att börja lyssna på ungdomarna idag.
Många ungdomar mår dåligt och far illa. Samhället verkar inte finna botemedlet för ungdomars ångest och rädslor.
Men det börjar i det enkla. Ett par seende ögon och lyssnande öron.

Visst kommer vi ihåg tonåren?
De är nog få som inte minns hur svårt det kunde vara i tonåren.
Hur viktigt det var att passa in, att höra till.
Hur viktigt det var att få kärlek,
att bli sedd och lyssnad på.
Det är viktigt hur gamla vi än blir.
En människa som osedd går genom livet tynar bort.
Vi behöver se varandra, ta vara på varandra.
Vi kan det.
Vi vuxna behöver se våra ungdomar. De är vår framtid, de är värda vår respekt. Utan respekt kommer de heller inte respektera oss.

Allt kommer tillbaka.
Hat föder hat, men kärlek föder också kärlek.
Det vi ger idag, kommer tillbaka till oss imorgon.